johannamammas

Iom att jag är förskollärare har jag gått en del grymma kurser som berör förhållningssätt gentemot barn. På jobbet arbetar man hela tiden aktivt och medvetet med sitt förhållningssätt och jag försöker att även hemma med Rut tillämpa det jag lärt mig. En svår grej med föräldraskapet tycker jag är att försöka bekräfta istället för att berömma. Liksom att bekräfta, se och intressera sig för det hon gör istället för att berömma det hon presterar (fokus på processen istället för resultatet), eller hennes utseende 🙈 men gud så svårt det är! Som förälder vill jag ju bara ösa över henne med komplimanger som "Vad duktig du är!" Eller "Vad fin du är!", men jag vill inte lära henne att hennes värde sitter i hennes prestationer och utseende. Jag vill att hon får en grym självkänsla och känner att hon är värd massor oavsett hur hon presterar eller ser ut. Jag vill att hon lär sig eller gör saker för att hon själv vill, jag vill inte att hon lär sig eller gör saker för att duga i andras ögon. Idag blev jag så himla impad av henne för att hon lyckades ta på sig tre olika pyjamasar själv (dock inte dragkedjan och knapparna), och jag bara malde på med "Gud vad duktig du är! Vad du kan! Vad stor du håller på att bli Rut!" Osv. Men lyckades även klämma fram några "Vad skönt för dig att känna att du kan själv!". Jag tror ju att barns självförtroenden kan få en liten boost av beröm också och att det är bra i måttlig mängd, men det blir nog lätt lite för mycket av det "goda" så att säga. Som sagt, hellre bekräfta, se och intressera sig för processen än att berömma resultatet. Det finns mycket intressant att fundera kring när det gäller förhållningssätt och föräldraskap.