Förlossningen
Nu är det dags. Jag kommer lida av sömnbrist efter att jag lagt tid på att skriva detta istället för att sova, men nu ska det bli skrivet. Ungefär så här blev förlossningen:
Man skulle kunna säga att jag började misstänka att något skulle kunna vara på gång redan söndag kväll den 10e januari. Jag började få svag mensvärk i samband med varje sammandragning/förvärk. Sen vaknade jag runt halv fem måndag morgon för att akutgå på toa och sen akutäta. Vid klockan fem började jag få värkar, gjorde inte farligt ont men de hade liksom en smärttopp osv. Mamma skulle gå med Rut till förskolan vid halv nio för att jag inte orkade med påklädning och promenad osv. Och när hon kom sa jag att det kan hända att det var på gång. Jag hade precis varit på toan också och det hade kommit en rosafärgad flytning. Mamma erbjöd sig att stanna hemma med Rut istället ifall att det var på gång, så att Rut inte gick till förskolan och drog på sig någon sjukdom lagom tills nya bebisen skulle komma hem. Det var smart av henne :-)
Albert kom hem från jobbet vid klockan ett och värkarna gjorde ondare till och från och kom under dagen allt mellan 2-15 minuters mellanrum. Oftast med 8 minuters mellanrum. Fast på kvällen kom de allt mer tätt och regelbundet så jag ringde till förlossningen och förklarade situationen. Eftersom jag gjort kejsarsnitt tidigare sa hon på förlossningen att jag kunde komma in för säkerhets skull, eftersom vi hade en timmas restid till sjukhuset också. Så vi ringde och beställde taxi och pussade Rut och mamma hej då och sa att vi förhoppningsvis skulle komma hem med bebisen utanför magen. Jag hade gråten i halsen för jag tänkte att det Är ju en risk med en förlossning och jag önskade av hela mitt hjärta att det inte var sista gången jag såg Rut. Men väl i taxin så kändes det bättre och det började kännas spännande. Albert och jag var på gott humör under resan och drömde tillsammans om att snart få träffa bebisen i magen. Vi fick alltså åka sjuktaxi till Eskilstuna, tillsammans med en annan resenär som stank svett och skulle lämnas av mitt ute i skogen på vägen till sjukhuset.. Vi kände oss lite vagt obekväma med att åka in på snöiga småvägar med värkar som kom med 3-5 minuters mellanrum kan jag säga, men tack vare chaufförens GPS så hittade vi tillbaka till stora vägen (han körde fel först 😅).
Väl framme på sjukhuset så visade det sig att jag var öppen.. 1-1,5 cm.. det var så himla jobbigt att få höra det just då. Hade klarat mig fint med profylaxandningen och kände mig positiv fram tills det beskedet. Värkar i ca 18 timmar med det lilla lilla resultatet.. jag tappade allt jag tränat på och var så trött på att ha ont redan och smärtan blev plötsligt riktigt jobbig. Eftersom vi hade rest med taxi och sjukreseintyg som bara gällde Till och inte från sjukhuset så erbjöd dom oss att stanna kvar. Jag grät och grät för jag ville hem till Rut men inte åka fram och tillbaka och ha mer ont. Efter mycket om och men beslöt vi oss för att stanna, jag fick morfin- och sömntabletter för att kunna sova och gud vad skönt det var att få en paus. Sov 8 timmar.
När vi vaknat på tisdag morgon visade det sig att värkarna avtagit, jag fick några enstaka ibland men inte alls regelbundet eller ens särkilt starkt. Mamma och Rut kom och hämtade oss efter lunch och gud vad fint det var att få träffa Rut ❤ Hon hade haft det jättebra med mormor, inte varit ledsen alls utan upprymd över att bebisen snart skulle komma ut. Slemproppen gick precis när vi lämnade förlossningsavdelningen.
När vi kommit hem åt vi lite och sen satte värkarna igång igen på eftermiddagen. Ondare och tätare än dagen innan. När det var 2-5 minuter mellan varje värk och varje värk var så ond att jag tvingade Albert att massera och massera för att jag skulle stå ut så ville jag åka taxi till sjukhuset igen. Klockan var 22.30 ungefär på tisdag kväll. Av någon anledning var det skitsvårt att få tag i taxi, men efter typ en halvtimme lyckades vi få kontakt och det kom sedan en och hämtade oss. Så jävla stressande att inte kunna åka när man vill åka. Önskade hett att vi hade körkort och bil vid det tillfället. Den här resan tog extremt lång tid tyckte jag, chauffören valde dessutom inte stora vägen utan någon jäkla bakväg till Eskilstuna. Kändes som vi satt i bilen i evigheter.
När vi kommit fram till sjukhuset någon gång efter midnatt så visade det sig att jag var öppen.. 3 cm. Jaha, framsteg iallafall. Men jag var så slut och trött och less på att ha så ont och jag bönade och bad om smärtlindring. Men först skulle de mäta bebisens hjärtljud osv. för att vara säkra på att en morfinspruta inte skulle påverka bebisen negativt. Efter typ 2-3 timmar i smärta och uppgivenhet så fick jag min spruta. De lyckades få ett bra hjärtljud först efter att jag bytt rum en gång och sedan till slut bytt liggläge. Gud så mycket enklare allt blev en liten stund, hade fortfarande ont men morfinsprutan gjorde mig lugnare vilket gjorde att jag kunde ta smärtan bättre. Höll mig fast vid min profylaxandning vi övat på och Albert fick trycka och massera en punkt i höften under varje värk. Jag försökte och lyckades rätt bra med att vara avslappnad i hela kroppen och ansiktet och bara låta livmodern göra sitt jobb. Men fyfan, smärtan, kämpade som ett djur för att vara avslappnad kan jag säga. Kändes som jag låg där i evigheter och bara försökte stå ut. Albert somnade hela tiden också, så jag var tvungen att andas häftigt och högljutt för att väcka honom flera gånger under varje värk för att han somnade ifrån massagen var tredje sekund, och massagen gjorde verkligen stor skillnad. Det var som att välja mellan att få en kniv i magen eller en kniv i magen som samtidigt vreds om. Albert var perfekt annars kan jag ju bara tillägga också 😘 Tänkte flera gånger att jag var så tacksam att det var just Albert jag var i den där situationen med. Jag litar så fullständigt på honom och hans lugn betyder mycket för mig ❤ Även om jag var svinsur under värkarna över att han somnade hela tiden, hehe.. Men jag bara blundade och andades och slappnade av och försökte att bara överleva. Albert tvingade i mig lite nyponsoppa här och där. När morfinet gått ur kroppen blev smärtan mer påtaglig men jag lyckades hålla mig kvar i profylaxandningen. Några timmar senare kommer världens bästa barnmorska in och berättar att jag nu var så öppen att jag kunde få lustgas om jag ville. Jag nästan grät av lättnad! Hon var även så himla bra att hon i min smärtsamma situation lyckades övertala mig att jag klarade mig utan ryggmärgsbedövning. Hon sa att jag klarat mig så bra och så långt med profylaxandningen att hon tyckte jag skulle försöka utan bedövningen, och det som verkligen fick mig att bestämma mig för att köra på bara lustgasen var att hon sa - tänk på att det kan ta längre tid att få ut bebisen om du tar bedövningen. Kan säga att vid det laget var "längre tid" inget alternativ för mig. Den underbara barnmorskan lämnade mig med ord som jag kommer ihåg som: nu ser vi till att det blir en bebis innan klockan två idag! Jag började förstå att det skulle finnas ett slut på lidandet. Lustgasen blev min räddning de sista timmarna innan det var dags att krysta. Jag är vanligtvis livrädd för att vara snurrig och svimfärdig, men jag kan säga att smärtan var så jävlig att jag inte brydde mig nämnvärt över att nästan försvinna bort i huvudet.
När den där världens bästa barnmorska konstaterat att jag nästan var helt öppen och tog hål på fosterhinnorna så att vattnet kunde forsa ut, då blev hon tvungen att gå. Det var fullt upp på förlossningen den här dagen, och det var inte ens säkert att vi skulle få plats på bb senare.. Det kom efter ett tag in en annan, barskare barnmorska i vårt rum när det var dags för mig att börja krysta. Hon kilade in och ut och svarade i telefonen samtidigt. Fick reda på att min favoritbarnmorska som hållt mig vid liv de senaste timmarna blev tvungen att följa med en annan blivande mamma till operation. Jag var vid det här laget helt helt slut. Jag kände inte för att krysta, jag orkade inte, ville inte, var rädd för att försöka och några krystningskänslor infann sig inte. Jag blev tvungen att krysta ändå. Barnmorskan bände upp mig med händerna samtidigt som Albert fick hänga och trycka på min mage när värkarna kom. När jag till slut insåg att jag hellre försökte och dog än var kvar i denna mardröm, då lyckades jag krysta. Och efter uppskattningsvis 6-10 värkar så var han ute. Jag kunde inte förstå att jag hade klarat det, det var underbart, jag var glad och höll i Ture ❤ och min favoritbarnmorska fick rätt, han kom ut innan klockan två! Jag önskar att jag hade fått tacka henne.
Sen började ett nytt kapitel med smärta i underlivet, feber, yrsel och hjärtklappning, och därpå självklart lite ångest och panik och hormonsvängningar. Men nu sitter jag här i soffan med en två veckor gammal Ture på tutten, och jag mår nästan helt bra igen. Lite elände kvar i underlivet fortfarande och inte helt stark än, men oj om jag är lättad att eländet snart ligger helt bakom mig! Den där förlossningen tog hårt på mig. Är i ärlighetens namn inte längre sugen på att få (eller rättare sagt föda) fler än två barn, det där vill jag aldrig mer göra om. Var som en lång mardröm man inte kan vakna upp ur förens man sovit färdigt. Men två älskade barn har vi, världens finaste ❤❤ är så lycklig över det. Nästa blogginlägg får handla om Ruts förlossning om inget annat kommer i vägen.
